Färglösa vårbudgetar från oppositionen

Den som hoppats på nya och spännande politiska förslag i oppositionens skuggbudgetar lär bli besviken. Att det är valår nästa år märks som tydligast i avsaknaden av konkretion. Oppositionspartierna laddar nu snarare upp inför valet än är offensiva.

De fyra oppositionspartiernas svar på regeringens vårbudget ramas in av samma nedslående tema. Inflationen, Rysslands anfallskrig i Ukraina och det kaotiska tullkrig som Trump-administrationen startat dämpar tydligt de ideologiska ambitionerna, och visar på sätt och vis en viss tillnyktring. De politiska överorden är förvisso lika stora som de senaste åren, men justeringarna som väl föreslås är i realiteten marginella.

Oppositionen målar generellt sätt upp en än mer negativ omvärldsbild än regeringen gör. Kanske handlar det bara om timing, skuggbudgetarna är ju ett par veckor färskare än regeringens budget. Eller så chansar man på att så inför en sämre utveckling för att kunna skörda politiska vinster om regeringen framstår som senfärdig. Osäkerheten är fortfarande hög. Ingen vet hur långt Trump tänker gå, och om en reträtt är nära förestående eller ett icke-alternativ. Men eventuella felprofetior i en skuggbudget går alltid obemärkta förbi. Och oron för hushållens tighta marginaler som alla fyra visar upp är oavsett vad äkta.

Mest offensiva i sin skuggbudget är tveklöst Centerpartiet, som allt mer framstår som det mest seriösa oppositionspartiet när det gäller den ekonomiska politiken. Krisretoriken är dock uppskruvad, och totalt föreslås reformer för 22 miljarder. Ungefär 17 miljarder handlar om sänkt skatt. Arbetsgivaravgifterna föreslås slopas permanent för små företag på de första tio anställda i två år, och arbetsgivaravgiften halveras på låga löner. Tillfälligt, som en krisåtgärd, föreslås dessutom att arbetsgivaravgiften sänks i en trappa från halveringen vid låga löner  upp till medianlön. Ungefär 11 miljarder av reformerna är finansierade, framförallt med förändrad a-kassa och vissa åtstramningar. Klassiskt borgerlig politik skulle många säga, och det enda av budgetalternativen i oppositionen som skulle ge någon skjuts till arbetsmarknaden. Men många mil bort från de tre övriga oppositionspartierna.

Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraternas respektive skuggbudgetar lägger mer fokus på stöd till hushållen. Vänsterpartiet föreslår höjt bostadstillägg, extra barnbidrag och en ny konstruktion på beredskapsjobb som ska styras mot att rusta upp bland annat infrastruktur. Kostnaden beräknas till 4 miljarder för beredskapsjobben och konstruktionen är minst sagt skakig. Totalt är budgeten 12 miljarder dyrare än regeringens. Tyvärr är finansieringen diffus. Från att tidigare år varit bäst  av oppositionspartierna,  med tydliga beräkningar, så slarvar nu Vänsterpartiet lika mycket som Socialdemokraterna och hänvisar till diffusa skattehöjningar på kapital och inkomster.

Det senaste årens så vidlyftiga Miljöpartiet är mer återhållsamma och föreslår ökade kostnader på 3,5 miljarder på sista raden. Även här står hushållen och stöd till konsumtion i centrum, med förslag om extra barn- och studiebidrag. Men man föreslår också skatt genom sänkta arbetsgivaravgifter på jordbruk- och livsmedelsföretag, som ett sätt att få ner livsmedelspriser och stärka totalförsvaret. Man föreslår också höjd och utökad flygskatt med en miljard. Den gröna profilen är alltjämt viktig för Miljöpartiet, men den lite mer återhållsamma inställningen till den ekonomiska politiken, om den är seriöst menad och inte bara ett uttryck för lågt intresse för vårbudgeten, för dem närmre Centerpartiet.

Socialdemokraterna står för den minst intressanta skuggbudgeten. När den presenterades är det med stora ord om Tidö-regeringens tillkortakommanden, men i realiteten är det en tunn och plikttrogen produkt. På marginalen föreslår man lite höjda stöd och bidrag. Brottsbekämpning är obligatoriskt att ha med, men avhandlas med förslag om sommarjobb för att bekämpa gängens rekrytering. Hushållens ekonomi och välfärden berörs för att de måste, men utan några seriösa eller intressanta förslag. Företagens villkor och behovet av ökad tillväxt tar mer plats retoriskt, men påminner en hel del om hur det lät under Löfvens första tid i opposition då Affärsplan för Sverige, industrikansler och andra jippo-stunts landade i väldigt liten, om någon, positiv substans. Totalt handlar det om drygt 4,5 miljarder i ökade kostnader jämfört med regeringen, klart timidast av de fyra, och finansieras genom en diffus bankskatt på 4,6 miljarder.

Slutligen så är det alltid samma visa om Sveriges regioner och kommuner. Trots stora överskott genom åren och stora effektivitetsbrister så ska oppositionen alltid försöka tvinga fram mer pengar till kommunsektorn. Det gällde även när Tidö-gänget satt i opposition. Det är något som gör att man framstår som handlingskraftig inför väljarna i de viktiga välfärdsfrågorna, men också inför missnöjda kommun-och regionpolitiker. Sakligt och hälsosamt är det dock inte.