Stafett-SlösO: Offentliga forskningsanslag går till meningslös forskning
En slalombacke som byggs för ett par kommunala skattemiljoner på en plats utan mycket till besöksnäring är något väldigt konkret. Det krävs inte mer än vanlig grundskolematematik för att själv bilda sig en uppfattning om bygget plus driftskostnader står i proportion till invånarantal och nyttjandegrad. Eller till ambitionen (och oddsen) att sätta orten ”på kartan”. Åsikterna lokalt kan givetvis gå isär, men det är ingen vågad gissning att åtskilliga kommer att tycka att pengarna kunde använts till annat.
Offentliga forskningsanslag på drygt 50 miljarder årligen är däremot något abstrakt. Forskning har med rätta en helt annan status än en slalombacke. Få torde knorra över att offentliga medel satsas på en verksamhet som mer än något annat räddat, förlängt och förbättrat liv. Men få torde också ha förmåga att själva bedöma rimlighet, kostnad och nytta. Är 50 miljarder mycket? Är det lite? Eller rent av lagom?
Inte ens forskare brukar vara särskilt vassa på att uppskatta totalbeloppet. Men en sak brukar de med säkerhet veta: att det är för litet. När man påpekar att forskningen kostar mer än hela polisverksamheten i Sverige, inklusive Ekobrottsmyndigheten och Säpo, plus Åklagarmyndigheten och domstolsväsendet – alltså hela rättsväsendet – är det en och annan som sänker rösten.
Så länge forskarvärlden fortsätter att producera meningslös forskning finns inga skäl att öka anslagen
Och vad får vi då för dessa abstrakta slantar. Jo, förutom spridda stänk av habil eller till och med förnämlig forskning en stor massa av totalt meningslös forskning. 85 procent av den kliniknära forskningen kommer aldrig till användning. Inte praktiskt inom vården, i klassrummet, inom socialtjänsten – eller vilket fält det än är som undersökts. Men inte heller teoretiskt som en del av forskningens kumulativa kunskapsbyggande.
Det beror för det mesta på att forskningsprojektet var meningslöst från början. Meningslös forskning kan sorteras in i tre kategorier:
- Forskning utan mottagare. En studie som undersöker om man kan undvika bröstcancer genom att börja behandla friska 20-åriga kvinnor med ett antiöstrogen som har så många biverkningar att cancersjuka i hög grad ratar medicineringen har inget praktiskt värde.
- Forskning som redan är gjord. Det finns gott om exempel om forskare som ställer forskningsfrågor som redan anses besvarade genom många och välgjorda studier.
- Forskning med överdrivna eller falska resultat. Minst en tredjedel av alla forskning fallerar när man försöker göra om studien. Det gäller även toppstudier presenterade i de finaste tidskrifterna.
Så länge forskarvärlden fortsätter att producera meningslös forskning finns inga skäl att öka anslagen. Däremot finns skäl att skärpa kraven. Det är dubbelt slöseri när forskare lottar för tidigt födda i två grupper där den ena får kortison och den andra inte, trots att man sedan decennier vet att läkemedlet hjälper småttingarna att andas. Det är ett slöseri med skattemedel. Men det är också ett oetiskt och rent oanständigt slöseri med liv.
Hanne Kjöller