Stockholmare i klimatångestterapi
Studiefrämjandet har hållit ännu en kurs i klimatångestterapi tillsammans med hållbarhetsföretaget BeChange. Men numera har de gått ifrån det lite negativa begreppet klimatångestterapi och använder nu det lite mer positiva begreppet klimatbantning. I grunden är det dock samma sak och man kan tycka att Stockholmsregionen borde ha lärt sig av de resultatmässiga fiaskon klimatångestterapin varit på andra håll i landet. Men som så ofta är det inte resultatet som räknas när någon vill vara god utan tanken. Dåligt för klimatet kanske, men förhoppningsvis lättar det väl åtminstone någons samvete.
I Stockholm uppger man att klimatbantningen minskat utsläppen med 300 ton koldioxid. Det låter ju fint, men det är en siffra man ska ta med en rätt stor nypa salt. Det är nämligen även den här gången deltagarna själva som uppskattat hur mycket de minskat sina egna utsläpp. Man behöver inte direkt ha gått en forskarutbildning för att se problemen med en sådan metod.
Givetvis vill den som klimatbantar minska sina utsläpp så mycket som möjligt. Ingen vill väl komma till kursen och berätta om den planerade Thailandsresan i höst eller att man köpt en ny bil? Men fortsätter deltagarna äta vegetariskt, köpa begagnat och vägra flyg även efter att kursen är slut? Och även om de skulle göra det, är det ens en hållbar väg för att minska världens utsläpp?
I ansökan till Naturvårdsverket uppger Studiefrämjandet att projektet kostar 1 781 000 kronor, där klimatklivet står för 70 procent av kostnaden. Övriga medel kommer från de kommuner som deltar och Studiefrämjandet, som är ett obundet studieförbund som finansieras av stat och kommun. Jag har frågat Stockholmskommunerna hur mycket de bidragit med och så här ser finansieringen ut:
- Klimatklivet 1 247 000 kronor
- Stockholms stad 100 000 kronor
- Huddinge 70 000 kronor
- Järfälla 60 000 kronor
- Tyresö 50 000 kronor
- Studiefrämjandet cirka 254 000 kronor
Stockholm och Tyresö uppger även att kommunen lagt ner egen arbetstid för projektgruppsmöten, föreläsningar och för kommunikation och marknadsföring.
Studiefrämjandet har inte släppt utvärderingen av projektet i Stockholm än, men resultatet har ändå kommunicerats. Men det kan inte beskrivas som någonting annat än rent anekdotisk. Innan projektet började ”vägdes deltagarna in” och när projektet avslutades hade deltagarna enligt sin egen uppskattning minskat sina utsläpp med tre ton per person. Om det stämmer eller om resultaten är ihållande även efter att kursen avslutats är det ingen som vet.
Men låt oss för den goda sakens skull bara anta att det stämmer. En snabb överslagsräkning visar då att kostnaden per minskat ton var över 5 900 kronor. Det är visserligen hälften så mycket som i Luleå. Men det är fortfarande en väldigt hög kostnad per minskat ton. Under våren har priset på rätten att släppa ut ett ton koldioxid i EU:s utsläppshandelssystem ETS varit rekordhögt, kring 250 kronor per ton. Om samma summa istället hade satsats i utsläppshandeln hade utsläppen alltså minskat med drygt 7 000 ton istället för med 300 ton. Alltså ungefär 24 gånger mer. Alternativt så hade man kunnat minska utsläppen till 1/24 av kostnaden som klimatbantningen kostade.
Om man på allvar bryr sig om klimatet måste man satsa pengarna där man får så stora utsläppsminskningar som möjligt för de pengar som satsas. Då är klimatbantningen inte ett bra alternativ. En klimatpolitik som är dyr men inte har någon större effekt på utsläppen räddar knappast klimatet.
Tunga expertmyndigheter som Konjunkturinstitutet och Riksrevisionen har kritiserat Klimatklivet, som en stor del av finansieringen kommer ifrån, och har bland annat varnat för att Klimatklivet ”riskerar att bli ett kostsamt slag i luften”. Klimatbantningen illustrerar det allt för väl.
Klimatklivet
Klimatklivet är ett finansiellt stöd till lokala klimatinvesteringar som infördes 2015. Hittills har 4,7 miljarder betalats ut till över 3 000 projekt och under 2018 omfattade stödet 1,5 miljarder kronor, eller 14 procent av statens samlade utgifter för miljöpolitiken. I vårändringsbudgeten för 2019 tillförde regeringen 750 miljoner till nya investeringsstöd inom Klimatklivet.
Konjunkturinstitutet, KI, skriver i sin kommentar till budgeten 2017 att ”Klimatklivet riskerar att bli ett kostsamt slag i luften”. Vidare skriver myndigheten att ”KI:s analyser av tidigare investeringsstöd visar på allvarliga brister i stödens utformning. Dubbelstyrning, bristande kostnadseffektivitet, höga administrationskostnader samt att en stor del av åtgärderna sannolikt skulle genomförts även utan stöden utgör skäl till att ifrågasätta den här typen av styrmedel.
Även Riksrevisionen har granskat Klimatklivet. Riksrevisor Helena Lindberg konstaterar i en kommentar till granskningen att ”Klimatklivets kostnader per kilo minskade växthusgasutsläpp har varit höga”.
Riksrevisionen konstaterar i sin granskning bland annat att beräkningarna av hur stora utsläppsminskningar investeringarna leder till varit bristfälliga. I vissa fall har samma utsläppsminskning räknats in flera gånger, och revisorerna menar att det inte är säkert att de beviljade åtgärderna kommer att leda till de utsläppsminskningar som man beräknat. Det går alltså inte att säga hur mycket nytta Klimatklivet gör för klimatet, konstaterar myndigheten.
Vad Riksrevisionen däremot visar i granskningen är att nästan häften av de satsningar som fått stöd hade genomförts även utan bidrag från Klimatklivet. Ett par miljarder har med andra ord betalats ut utan att ge några ytterligare utsläppsminskningar över huvud taget.
