Rejäla skattesänkningar, men var är tillväxtreformerna?

Mycket av dagens budget var redan känt. Det är det nya normala, att alla satsningar, reformer och skatteförändringar portioneras ut för att maximera nyhetsgenomslaget. Skatterna är inget undantag. Regeringen prioriterar sänkta skatter med över 52 miljarder år 2026, varav en del växer över de kommande åren.

Alla skattesänkningar är välkomna i ett av världens högst beskattade länder, men mer fokus borde läggas på skattesänkningar som verkligen bygger välstånd.

Sänkt skatt på arbete, sänkt skatt på pension, sänkt elskatt, tillfälligt sänkta arbetsgivaravgifter för unga och tillfälligt halverad matmoms är de förändringar som kommer göra störst avtryck. För en familj handlar det nästan om upp till 2 000 kronor i månaden i direkt och indirekt sänkta skatter. Det är verkligen inte småpotatis. Därutöver höjs grundavdraget för ISK från 150 000 kronor till 300 000 kronor enligt förra årets budgetbeslut. Bostadsbidraget höjs samtidigt för att stötta de hushållen med lägst marginaler.

Tanken är att man vill få igång den inhemska konsumtionen. Kanske inte främst genom att se till att svensken får mer pengar att röra sig med, även om det hjälper, men kanske ännu mer för att ingjuta hopp och självförtroende i hushållen så att de vågar konsumera. Efter två röriga decennier med först noll-ränta, sen COVID, och sedan en skenande inflation håller vi hårt i pengarna och sparar som trygghetssökande ivriga hamstrar istället för att handla.

Finanspolitiken är dock verkligen ingen bra stimulanspolitik. Det syns både i denna budget, men också i tidigare beslutade förändringar som slår in vid årsskiftet. Ett exempel är sänkt skatt på sparande, vilket ju är lite motstridigt om man vill få igång konsumtionen. Men så såg världen ut när det beslutet fattades för snart två år sedan. Det betyder inte att skattebefrielsen är fel, men timingen är långt ifrån perfekt. Det är inte realistiskt att eftersträva en perfekt timing. Desto viktigare då att ha en långsiktig plan med var man vill. Sänkt matmoms, elskatt och arbetsgivaravgifter är alla inflationsdämpande, och om regeringen hela tiden hade velat göra det så borde man gjort det för länge sedan.

Sammantaget har regeringen levererat rejält lägre skatter under mandatperioden. Men även om regeringens riktning är tydlig – man framhäver gärna att man vill sänka skatter, både för att det är rätt att människor får behålla mer av sin egen lön, och för att om svensk framtida tillväxt ska få sig en skjuts så behöver skatterna ner, så spretar det betänkligt över mandatperioden kring hur skattesänkningarna ska prioriteras. 

Ibland är det krisåtgärder. Ibland är det långsiktiga tillväxtreformer. Ibland är det ärligt talat mest valfläsk. Om man ska vara en samlad regering behöver man också en samlad analys, inte bara på kriminalområdet utan på det ekonomiska. Tyvärr gäller det även oppositionen – och där ser det ännu värre ut.

För övrigt borde alla regeringar som vill Sverige väl sänka bolagsskatten och slopa den statliga inkomstskatten. Att prata om en tillväxtpakt men inte leverera det viktigaste reformerna för ökad tillväxt håller inte. Jobbskatteavdrag och sänkt elskatt är plåster på såret. Men den som vill frigöra svensk ekonomi ser ut att få vänta längre än till nästa år.

Budgetens tre bästa:

• Sänkt skatt på lön och pension – det behöver löna sig mer att jobba och att ha jobbat.
• Sänkt skatt på el – elskatten är i realiteten en skatt på tillväxt och borde slopas helt.
• Sänkt SINK-skatt – sänkt skatt för bla personer boendes utomlands låter som en smal fråga, men är både principiellt och praktiskt viktig för att inte deras skatt ska skena iväg när vi andra får jobbskatteavdrag.

Budgetens tre sämsta:

• Fyra år utan sänkt bolagsskatt är inte så man bygger tillväxt.
• Höjd beloppsgräns för reseavdrag – att ena dagen säga att det måste löna sig mer att arbeta för att nästa höja skatten för den som pendlar längre med 1 000 till 2 000 kronor per år är inte rimligt.
• Offentlig sektors samlade kostnader överstiger nästa år 3 400 miljarder. Det motsvarar 49,4 procent av BNP. Det är inte hållbart.

Erik Bengtzboe,
Chefekonom