Pensionerna i centrum för det politiska slaget
I mandatperiodens sista skuggbudgetar är det sparsmakat med nyheter. Mycket är redan känt. Men tydligast är hur de politiska alternativen utkristalliserar sig, men ändå inte formerar sig. Skattebetalarnas chefekonom har granskat oppositionspartiernas skuggbudgetar.
Regeringens vårbudget innehåller ökade kostnader om 31 miljarder kronor på sista raden med tonvikt på flyktingmottagande till följd av kriget i Ukraina, fortsatta kostnader för pandemihantering och ytterligare medel för att stärka Försvarsmakten. I oppositionspartiernas skuggbudgetar som presenterats är det i allt väsentligt en samstämmig bild som ges och det mesta av regeringens förslag kommer lätt vandra genom riksdagen. Högeroppositionen vill förvisso och förväntat nog gå snabbare fram med såväl stöd till Ukraina och Försvarsmakten, samt öka anslagen till Polisen. Några vinnare eller förlorare är det dock svårt att prata om i årets budgetar. Med stigande inflation och sjunkande reallöner efter år av stimulanser ser vi alla ut att bli fattigare.
Den stora politiska striden ser i stället ut att handla om pensionerna. Det av Vänsterpartiet på regeringen påtvingade garantitillägget till pensionerna, som ska ge de med lägst pension upp emot 1 000 kronor skattefritt i tillägg, kommer ställas mot högeroppositionens samlade förslag om höjd garantipension och höjt bostadstillägg samt sänkt skatt på alla pensioner och en ”gas” i pensionssystemet som låter pensionerna växa snabbare.
Även om alla politiska riksdagspartier gärna adresserar pensionärernas villkor är det uppenbart att det är Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna som här tillåtits sätta agendan. Effekterna av regeringens förslag får bedömas som lite sämre än högeroppositionens alternativ men bägge alternativen riskerar att minska respektavståndet, det vill säga skillnaden i pension mellan att ha arbetat och inte. Regeringens förslag på området innebär till och med negativa marginaleffekter på att arbeta mer för vissa blivande pensionärer, något regeringen också har fått kritik för av sina egna expertmyndigheter.
Båda förslagen kan bäst beskrivas som röstfiske inför valet snarare än reformer som faktiskt behövs, även om tillskotten självfallet är välkomna för dem som får dem. Pensionsfrågorna är för viktiga för att reduceras till röstfiske. Människors pensioner är något som borde hanteras seriöst, blocköverskridande, baserat på grundlig analys. Allt annat riskerar att leda till ett långsiktigt haveri.
Vårens budget summerar också upp en stökig mandatperiod full av extra ändringsbudgetar som slitit isär riksdagens budgetprocess. Nära nog allt som går att definiera som en anknytande till en kris har tillägnats krisåtgärder och stöd, och det vid sidan av ordinär budgetordning. Det är en usel ordning som riskerar att orsaka ständigt ökade kostnader. Det behövs en väg tillbaka till en ordnad budgetprocess vilket uppmärksammas av såväl Moderaterna, Centerpartiet, Kristdemokraterna som Liberalerna. Kanske finns här en grund för en rimligare ordning. Samtidigt vill Vänsterpartiet och Miljöpartiet tvärtom se en mer expansiv politik som går utanför budgetrestriktioner.
I övrigt är det som är intressantast med vårens skuggbudgetar inte vad de innehåller, utan vad de inte innehåller. I början av mandatperioden låg fokus för de flesta partierna på att åstadkomma en bred uppslutning mot ytterkantspartierna och på sökandet efter stabila budgetunderlag. Mot slutet av mandatperioden är splittringen total. Åtta olika budgetförslag läggs på bordet för en riksdag bestående av åtta olika partier. Att man så nära inpå ett riksdagsval inte skriver ihop sig mellan de politiska alternativen som håller på att utkristalliseras beror på att man antingen inte klarar av det eller inte vill. Oavsett vilket är det inte något styrkebesked, och gör läget mer oförutsägbart för väljarna inför höstens val.
Erik Bengtzboe,
Chefekonom Skattebetalarna
