Ojämlikheten bekämpas inte med högre skatter
DEBATT Det är avgörande att Sverige satsar på kraftfulla tillväxtreformer, skriver Christian Ekström och Sofia Linder i Upsala Nya Tidning (UNT).
I dag går remisstiden för Långtidsutredningen ut. Temat är ojämlikhet. Sedan utredningen presenterades den 16 december har världen drabbats av covid-19 som framtvingat nedstängningar av länder med oöverskådliga konsekvenser för såväl världsekonomin som svensk ekonomi.
Krisen kommer att få effekter på såväl Långtidsutredningens framtidsanalyser som på tänkbara policyförslag som baseras på dem. Enligt Konjunkturinstitutets senaste prognos 1 april beräknas svensk BNP falla med sju procent innevarande år, och allt pekar på en djup lågkonjunktur.
Ojämlikheten är angelägen att belysa. Det finns dock en betydande risk att regeringen använder utredningens tema för att föreslå ökade transfereringar samt skattehöjningar, inte minst på kapital, som man hittills inte lyckats få igenom. Det skulle skada Sveriges tillväxt och därmed förutsättningarna för att motarbeta det allvarligaste hotet mot jämlikheten; möjligheten att få jobb.
Ett vanligt förekommande argument i debatten är att inkomstklyftorna i Sverige har ökat sedan 90-talet. Det stämmer. Med det är från låga nivåer, vilket också gör små förändringar stora procentuellt. Mellan 1995 och 2017 har ginikoefficienten ökat från 0,23 till 0,32. Jämförelseåret 1995 är också ett år som präglas av sviterna efter 90-talskrisen, varför ökade klyftor var att vänta. Till 2035 beräknas ginikoefficienten öka mycket litet – från 0,32 till 0,34. I en europisk kontext är det fortfarande mycket små skillnader.
De ökade skillnaderna beror i stor utsträckning på de större kapitalvinster som en stark ekonomisk tillväxt bidragit till, men också på låga räntor som drivit upp tillgångsvärden. Det förklarar också varför fyra av tio som tillhör den procent vars inkomster ökat mest bara är i toppen ett enskilt år. I denna grupp är personer över 65 år, som sålt sin bostad och realiserar en värdeökning som byggts upp under decennier med både stigande fastighetspriser och inflation, kraftigt överrepresenterade. De flesta blir inte rikare eftersom de i regel måste köpa en ny bostad. Endast en tredjedel av den översta procenten i inkomsttoppen är varaktiga toppinkomsttagare. De senaste åren har ungefär två tredjedelar av topprocentens kapitalvinster kommit från fastighetsrelaterade transaktioner, och resterande del från avyttringar av finansiella instrument. Det är i sammanhanget viktigt att framhålla att alla inkomstgrupper i Sverige har fått en ökad ekonomisk standard sedan 1995.
En viktig anledning till större klyftor är Sveriges omfattande invandring. I dag är en femtedel av befolkningen utrikesfödd, en fördubbling sedan 2000, och av Sveriges invånare är var fjärde utrikesfödd eller har utrikesfödda föräldrar. I Sverige tar det cirka nio år innan hälften av dem som flyktinginvandrat har kommit i någon form av arbete. I en rapport från Entreprenörskapsforum från april i år konstateras att det för utrikes födda tar i snitt 12-13 år innan 50 procent har uppnått en självförsörjningsgrad på 12 800 kronor efter skatt. Det skapar självklart klyftor, tyvärr tyder mycket på att de ofta går i arv.
Detta bidrar starkt till att Sverige, trots goda ekonomiska tider, har haft en i princip obefintlig BNP-tillväxt per capita. Det är ett enormt problem i en högkonjunktur och ett ännu större när vi nu går in i mycket osäkra tider. Därför krävs en förstärkt arbetslinje, där det lönar sig bättre att arbeta och driva företag. Samtidigt måste utbildningsväsendet anpassas för att möta en förändrad demografi. Det är ett ekonomiskt och mänskligt slöseri att så många inte kommer i arbete.
Långtidsutredningen slår fast att det finns utredningar som visar på att minskade klyftor leder till högre tillväxt men också att andra rapporter visar på motsatsen. Forskning visar att relationen varierar beroende på landspecifika förhållanden. Det är exempelvis en väsentlig skillnad på hur klyftor påverkar tillväxten i ett rikt demokratiskt land med små klyftor jämfört med ett fattigt, odemokratiskt dito med stora klyftor. Mycket litet talar för att Sveriges tillväxt skulle öka genom att minska våra redan små klyftor. Däremot talar mycket för motsatsen: att minskade klyftor skulle skada tillväxten.
Mot denna bakgrund är det av avgörande betydelse att Sverige satsar på kraftfulla tillväxtreformer. Det behövs fler företag, fler arbetstillfällen och en växande ekonomi. Det skapar vi förutsättningar för genom att sänka skatterna, framförallt på arbete och företagande.
Det har också historiskt visat sig vara ett klokt sätt för att öka resurserna i den offentligt finansierade välfärden. De förhållandevis stora skattesänkningarna mellan 2000-2012 resulterade i ökade reala skatteintäkter, minskad skuldsättning i den offentliga sektorn och ökade resurser till vård, skola och omsorg. Från år 2000 ökade resurserna till välfärdsåtagandena oavsett om resurserna mäts i förhållande till BNP eller i kronor justerat för inflationen. Skatteintäkterna mellan år 2000 och 2012 ökade realt med 260 miljarder kronor, samtidigt som skattetrycket sjönk från drygt 50 till 44 procent.
Under 70- och 80-talen flydde entreprenörer Sverige och kapital strömmade ut för att investeras utomlands. Därför avskaffades arvs- och gåvoskatten samt förmögenhetsskatten. Det har bidragit till ökade klyftor, men också att kapital och entreprenörer återvänt och i större utsträckning stannar i Sverige vilket ökar skatteintäkterna.
Effektivt utformade skatter på konkurrenskraftiga nivåer är därför centrala. Men det krävs också insatser för en väsentligt bättre integration.
Därutöver krävs att det offentliga prioriterar det verkligt gemensamma. Dels för att skapa utrymme för sänkta skatter, men också för att statens och kommunernas kärnuppgifter ska kunna lösas. Verklig jämlikhet är att skapa så lika förutsättningar som möjligt. Därför är det oacceptabelt att vi trots ett av världens högsta skattetryck ser brister framförallt i skolan och i brottsbekämpningen som bär en tydlig social prägel. Det är Sveriges stora ojämlikhetsproblem.
Christian Ekström, vd
Sofia Linder, chefekonom
