Ny fastighetsskatt på gång?

Så har då ytterligare en debattör klargjort att han vill återinföra fastighetsskatten. Denna gång är det den tidigare partiledaren för Moderaterna, Bo Lundgren, som i Svenska Dagbladet säger att ”en ny fastighetsskatt skulle kunna fasas in långsamt, samtidigt som skatten på kapitalinkomster sänks från 30 till 20 procent vilket också innebär sänkta ränteavdrag”.

 Att olika schatteringar av socialdemokratin brukar utöva påtryckningar mot sin finansminister är en sak. Likaså är det föga förvånande när makroekonomiskt inriktade ekonomer pläderar för boendeskattens återinförande – de har aldrig förstått varför villaägare protesterade där deras skatt kunde öka med 10 000-tals kronor från en dag till en annan. 

Men när tunga företrädare för borgerliga partier säger samma sak finns det anledning att bli orolig. Ett återinförande av fastighetsskatten förutsätter nämligen en överenskommelse över blockgränserna – i alla fall om de som står bakom beslutet oroas över hur väljarna ska reagera. Tidigare har ledande företrädare för Centerpartiet och Folkpartiet varit inne på samma linje.

Så det finns all anledning att påminna om hur den gamla skatten fungerade, och samtidigt visa på bristerna med de förslag som nu framförs. I grunden är problemet dock enkelt. Det är inte fastighetsskatten (eller fastighetsavgiften som den numera heter) som är för låg. Det är andra skatter som är för höga.

Den fastighetsskatt som avskaffades år 2008 byggde på samma modell som dagens fastighetsavgift. Skatten beräknades på ett taxeringsvärde som fastställdes i en massvärderingsmetod vart tredje år. Taxeringsvärden skulle i teorin motsvara 75 procent av fastighetens marknadsvärde. Skattesatsen var inledningsvis 1,5 % av taxeringsvärdet, men sänktes successivt som följd av protesterna mot dess effekter till 1 %. Det hjälpte dock föga för att motverka de negativa effekterna.

De som drabbades mest av fastighetsskatten var personer med låga inkomster – ofta pensionärer – som sedan decennier var bosatta i områden som plötsligt blev populära och som därför fick stigande taxeringsvärden. Jag har själv träffat många och lyssnat på deras berättelser. Änkan i radhuset någon mil nordost om Stockholm, vars inkomst var ca 10 000 kronor per månad och vars fastighetsskatt vid 2003 års fastighetstaxering steg till 30 000 kronor per år och sedan vid 2006 års taxering år till 50 000 kronor.  Eller fiskaren i Göteborgs skärgård och som efter ett helt yrkesverksamt liv tvingades sälja sitt hus, eftersom kombinationen av fastighetsskatt och förmögenhetsskatt blev hisnande 120 000 kronor per år – trots att den enda förmögenhet han hade var det lilla huset på 90 kvadratmeter som han bott i under hela sitt liv.

När jag under 2006 informerade Magdalena Andersson, som då var statssekreterare på Finansdepartementet, om dessa effekter och hur påfrestande skatten kunde vara fick jag en kortfattad respons. Hon skulle aldrig tycka synd om den som fick flytta på grund av fastighetsskatten.  

Nästan alla fall har en sak gemensamt – de illustrerar de privatekonomiska effekterna av en skatt som inte tog hänsyn till den enskildes betalningsförmåga och som avkrävdes innan en inkomst hade realiserats.

Skattebetalarnas förening var den organisation som tidigt såg problemet och som sedan drev en mångårig kampanj för att fastighetsskatten skulle avskaffas. Vi fick stöd av andra organisationer och inför valet 2006 blev trycket mot våra politiker tillräckligt stort. Vallöften gavs från Alliansen om att skatten skulle avskaffas och ersättas av en ”låg kommunal fastighetsavgift”. Även socialdemokraterna var beredda att göra korrigeringar av systemet genom att exempelvis frysa taxeringsvärdena på tidigare nivå.

Den nuvarande fastighetsavgiften trädde i kraft 2008. I samband med reformen bestämdes att taxeringsvärdet fortfarande skulle vara grund för beskattning men att det skulle införas ett tak som reglerade hur hög den kunde bli. Vid införandet var taket 6 000 kronor. Detta maxbelopp är indexbundet och räknas varje år om efter förändringarna av inkomstbasbeloppet så idag är taket cirka 7 300 kronor per år. Samtidigt sänktes skattesatsen från 1 till 0,75 procent av taxeringsvärdet. Därmed fick alla småhusägare lägre skatt. För de allra flesta blev denna skattelättnad dock aldrig annat en pappersprodukt. Högre taxeringsvärden innebar att den skatt som skulle betalas efter reformen blev högre än vad den hade varit året innan, men lägre än vad den annars skulle ha blivit.

 För att finansiera reformen av fastighetsskatten valde den dåvarande regeringen att höja reavinstskatten från 20 till 22 % och införa en helt ny skatt som missvisande kallas för ”ränta på uppskov”. Följden blev ett högre skatteuttag i samband med byte av bostad, vilket är en förklaring till att bostadsbeståndet utnyttjas allt mindre effektivt. Äldre personer sitter helt enkelt ofta kvar i sina för stora hus därför att skatteuttaget vid flytt har blivit så påfrestande att det är svårt att hitta en likvärdig bostad. Samtidigt sitter barnfamiljer i för små lägenheter på grund av att de större objekten inte kommer ut på bostadsmarknaden. Rörligheten på bostadsmarknaden hämmas helt enkelt – men inte som följd av för låg fastighetsavgift utan på grund av för höga flyttskatter.

När Bo Lundgren nu vill åtgärda problemet med för höga skatter på kapitalinkomster så pekar han på ett relevant problem. Det är lösningen som är felaktig, och det oavsett om det är den gamla fastighetsskatten som ska återinföras eller om en ny skatt utgår ”från vad någon köpte en bostad för och sedan räkna upp värdet med ett index”, som han också torgför.

Denna variant – att basera fastighetsskatt på köpeskilling – har prövats i Kalifornien. Följden blir dels att folk tenderar att hitta lösningar där den officiella köpeskillingen hålls låg genom att exempelvis även låta en del lösöre ingå i köpet. Genom att köparen betalar mycket för soffor och bord kan säljaren få samma inkomst som om köpeskillingen varit högre, men köparen kan undkomma en del av fastighetsskatten. Det är alltså ett system som bjuder in till och uppmuntrar skatteplanering.

Lägg därtill ytterligare en negativ effekt med Kalifornienmodellen, nämligen de inlåsningseffekter som även då uppstår. Varför byta bostad om det inte är helt nödvändigt när följden av bostadsbyten ju blir att man får en mycket högre fastighetsskatt? Detta även om värdet på det nya huset är detsamma som på det hus som avyttras…

Nej, problemet med dagens beskattning av bostäder är inte att fastighetsavgiften är för låg. Den drar in lika många miljarder till statskassan som före reformen (eftersom taxeringsvärdena har stigit för hus som ännu inte nått skattetaket samt eftersom taket är indexerat och således stiger varje år). Problemet är istället att andra skatter är för höga. Reavinstskatten, uppskovsskatten och stämpelskatten (pantbrev och lagfart), det som normalt kallas för flyttskatter, motverkar effektivt rörlighet på bostadsmarknaden vilket minskar utbudet och bidrar till att driva upp fastighetspriserna.

En mer rimlig reform än den som Bo Lundgren drömmer om är därför att sänka flyttskatterna utan att höja fastighetsavgiften eller återinföra den nyckfulla fastighetsskatten. Det skulle leda till ökad rörlighet på bostadsmarknaden. I kombination med åtgärder som ökar utbudet av byggbar mark och som ger en mindre reglerad hyressättning skulle till och med kunna leda till en hyfsat väl fungerande bostadsmarknad.

Kombineras en sådan reform med justeringar av ränteavdragen (exempelvis genom att sänka avdraget något generellt men med större åtgärder för de riktigt höga räntekostnaderna) och lägre statlig inkomstskatt så får vi en fördelningspolitiskt försiktig reform samtidigt som vi skapar ett skattesystem som motverkar skuldsättning och mer uppmuntrar arbete och egen ansträngning.

Joacim Olsson, vd Skattebetalarna

Här till höger kan du läsa mer om fastighetsskatten i två rapporter som Skattebetalarna tagit fram: Chockhöjd fastighetsskatt – om (S) ger (V) inflytande och Så hög blir den nya skatten på småhus.