Nu testas solidariteten på allvar

DEBATT Enligt Migrationsverkets nya prognos väntas antalet asylsökande uppgå till cirka 160 000 i år och 135 000 nästa år.  Redan under 2016 antas Migrationsverkets kostnader bli 61 miljarder kronor och året därpå öka till 73 miljarder kronor.

Utvecklingen har fått många att trycka på larmknappen. Gränserna måste stängas eller skatterna höjas. Andra ser bara till de mänskliga behoven. Människor som flyr undan krig och elände måste hjälpas.

Det är många människor som söker en fristad, det kostar mycket pengar och de praktiska problemen är svårhanterliga. Men det är viktigt att se proportionerna. Antalet asylsökande innebär en extra befolkningsökning i storleksordningen 1,5 procent per år. Migrationsverkets kostnader är ca 3,5 procent av den offentliga sektorns utgifter. Dock är naturligtvis även små procentuella förändringar svåra att hantera både i verkligheten och i en budgetprocess.

Om den här befolkningsökningen och kostnadsökningen för det offentliga är ett omöjligt problem, ett hanterbart problem eller en möjlighet beror helt och hållet på hur det hanteras. För den som inte är beredd till några förändringar är det ett omöjligt problem. Då återstår bara att stänga av humanism och medmänsklighet och värja sig från flyktingarna. Men det intressanta är om vi ser möjligheterna till förändring som flyktingströmmen aktualiserar.

Den svenska samhällsmodellen har byggts upp för ett slutet samhälle med långsiktiga kontrakt mellan medborgare och stat. Vi får barnomsorg och utbildning som våra föräldrar betalar skatt för. Sedan arbetar vi och betalar skatt för att få socialförsäkringar, sjukvård, offentlig service och vård och pensioner till våra föräldrar. Slutligen betalar våra barn skatt till vår egen vård och pension. Den högskattemodellen har fungerat relativt väl för en genomsnittsinkomsttagare som bott och arbetat hela sitt liv i Sverige. Men den genomsnittspersonen har blivit allt ovanligare och det svenska trygghetssystemets one-size-fits-all passar allt sämre för alla olika sysselsättningsformer och livsformer. Det blir extra tydligt när flyktingar söker sig hit.

Hur vi väljer att ställa oss till de människor som söker sig hit undan krig och förtryck är ytterst en fråga om hur vi väljer att utveckla vår egen samhällsmodell. Biter vi oss fast i den nuvarande högskattemodellen reduceras ett humanitärt problem till ett schackrande där hjälpbehov ställs mot skattehöjningar eller offentlig upplåning. Öppenhet mot vår omvärld begränsas helt enkelt av dess påverkan på välfärdsstatens åtaganden.

Ett alternativ är att vi nu i stället inleder en process där vi minskar både existerande offentliga utgifter och utgifterna för tillkommande flyktingmottagande genom att öka inslaget av eget försörjningsansvar och samtidigt riva hinder för alla som vill få ett arbete.

Om vi samtidigt sänker skatter på lägre inkomster för att öppna upp för enklare jobb får vi fler flyktingar i arbete och lägre kostnader. Samma effekt kan uppnås genom vidgade och mer generösa regler för RUT och ROT. Och om vi vill släppa in människor både i vårt land och på vår arbetsmarknad bör vi också se över arbetsmarknadslagstiftningen.

Den svenska modellens höga skatter och omfattande regleringar hämmar tillväxt och skaparkraft, men det har av många ansetts vara ett rimligt pris för trygghet och ett uttryck för solidaritet. Nu testas på allvar solidariteten med verkligt utsatta människor. Är den ständigt expanderande välfärdsstatens tillskyndare beredda att pruta något i förmånskatalogerna för att möjliggöra ett flyktingmottagande för fler? Eller ska vi ha en exkluderande solidaritet och begränsa flyktingmottagande till den rännil som kan finansieras genom höjda skatter?

Dick Kling, Ordförande Skattebetalarna

Debattartikeln publicerades i Expressen den 9 november 2015 och går att hitta här