Med budgeten fortsätter högskattepolitiken

På torsdagen presenterade Magdalena Andersson övergångsbudgeten för 2019. Läget är djupt olyckligt. Visserligen har partierna äntligen kommit överens om att sänka skatten för pensionärerna, ett viktigt steg mot att helt avskaffa skatteskillnaden 2020. Men det är också allt. Det historiskt låsta politiska läget gör att vi nu i princip står med en fortsättning på förra årets budget. Ingen ska alltså förledas tro att övergångsbudgeten är opolitisk. Även om expeditionsministären undvikit de mest politiskt känsliga frågorna så fortsätter högskattepolitiken. Och ansvaret vilar tungt på företrädarna för Alliansen.

Allianspartiernas totala oförmåga att hantera ett valresultat som i allra högsta grad var väntat visar på en nästintill obegriplig politisk valhänthet. Fredrik Reinfeldts gamla sentens ”Den som inte är förberedd är oförberedd” kanske kändes en aning banal när den myntades, men har sällan känts mer träffande. Besvikelsen över att inte uppnå egen majoritet är förståelig, men det kan knappast ha kommit som en chock.

Det är självklart besvärligt för Alliansen att inte kunna regera i majoritet. Men det är väljarnas dom och detsamma gäller samtliga (realistiska) regeringsalternativ. Att pröva sin politik – när stödet för stora delar av det sakpolitiska innehållet sannolik kan röstas igenom i riksdagen – borde vara det naturliga. Inte att önska sig tillbaka till Decemberöverenskommelsens passivitet.

Inför det kommande arbetet med att få till stånd såväl en regering som en budget finns anledning att påminna om det faktum är att 60 procent av svenska folket vill ha sänkta, inte höjda, skatter. Visst gjorde Vänsterpartiet ett starkt val med sina 7,9 procent. Men partiets framgång – 2,2 procentenheter bättre än valet 2014 – kompenseras med råge av att Miljöpartiet och Socialdemokraterna backat mer än dubbelt så mycket – sammantaget 5,2 procentenheter. Därutöver tappade Feministiskt Initiativ, som anser att offentlig ekonomi är något som man kan ”räkna på hitan och ditan”, nästan tre procentenheter och som därmed i praktiken utraderades. Sammantaget är detta inte ett starkt val för de samlade skattehöjarpartierna.

Stefan Löfvens regering höjde skatterna med 66 miljarder under den förra mandatperioden. Få skulle hävda att det resulterat i en bättre offentligt finansierad välfärd, tvärtom. 30 procent inte klarar gymnasiet. Vårdköerna har vuxit i alla landsting i landet och vi har lägre polistäthet än någonsin. Trots en stark konjunktur är Sveriges BNP-tillväxt per capita i dag bland de sämsta i hela Europa. Detta är bara några i en lång rad exempel som visar att Sverige – i flera viktiga avseenden – är på väg i fel riktning. Lägg därtill att allt fler experter anser att lågkonjunkturen lurar runt hörnet. Det är tydligt varför väljarna efterfrågar en ny politik.

Vad Sverige behöver är kraftfulla reformer som bygger landet starkt. Till att börja med behövs skattesänkningar på arbete och företagande – både på kort och lång sikt. Därutöver behöver vi ett tydligt återupprättande av statens kärnfunktioner. I första hand handlar det om en fungerande rättsstat, god kvalitet i skola, vård och omsorg och ett försvar värt namnet. Det innebär också att prioritera bort det som inte ska vara offentliga åtaganden och effektivisera annat. Under mandatperioden bör en utgiftsreform – där de offentliga utgifterna granskas – genomföras före en skattereform. Därtill måste även de kommunala utgifterna följas upp bättre. Kanske genom att ge riksrevisionen i uppdrag att granska även kommunerna, som idag tillåts göra i huvudsak politiska styrda lekmannarevisioner. Därtill bör det kommunala skatteutjämningssystemet ses över. Vi kan inte tillåta oss lyxen att ha en skatteutjämning som uppmuntrar skattehöjningar och slöseri och som bestraffar sparsamhet.

Detta är bara ett axplock av det oerhört viktiga arbete som borde ha inletts i och med höstens budget. Tyvärr ligger det i farans riktning att landet och väljarna får vänta på att valresultatet ska avspeglas i faktiskt handling om inte partierna tar sig i kragen. Tre statsministeromröstningar kvar. Det är dags att komma överens.

Debattartikeln publicerades i Dagens Industri den 15 november och går att hitta här