Många politiker gör inte demokratin bättre
Sverige har ett av världens största parlament. Inte i absoluta tal, men sett till hur många väljare varje ledamot representerar är det bara några få lilleputtländer som slår oss. Det medför inte bara onödiga kostnader, utan framförallt ett urvattnat ansvar för våra politiker. Det är inte bara slöseri med skattebetalarnas pengar, utan också ett demokratiskt problem. Nu när det snart är val till Sveriges riksdag är det hög tid att prata om det orimliga i att Sverige har så många politiker.
I ett internationellt perspektiv representerar våra politiker förhållandevis få väljare. En parlamentsledamot i Tyskland, Nederländerna eller Frankrike representerar fler än tre gånger så många väljare som en riksdagsledamot och en belgisk, israelisk eller italiensk politiker fler än dubbelt så många. Behöver Sverige så många politiker?
Tanken med de många politikerna var säkert god från början. Så gott som alla skulle känna en riksdagsman, som skulle hjälpa till att förankra politiken från Stockholm ute i landet. Men idag förankras politiken i tidningar och TV av ledande företrädare för partierna och väljarna har en helt annan möjlighet till direktkontakt via sociala medier. Det är nog få väljare som känner till mer än någon enstaka riksdagsledamot från sin egen valkrets. Hur utkräver vi ansvar om vi inte ens vet vilka det är som representerar oss?
Demokrati måste få kosta, men fler politiker ger oss inte bättre demokrati. Sveriges riksdag kostar nästan två miljarder om året och varje ledamot kostar låg räknat skattebetalarna ett par miljoner om året bara i ersättningar. Men i ärlighetens namn är inte kostnaden det stora problemet. De många politikerna gör politiken anonym och gör det svårare för oss att utkräva ansvar från de styrande. För om vi inte ens lär oss deras namn, hur ska vi kunna avgöra vem som förtjänar förnyat förtroende? Riksdagsledamöterna förvandlas till en grå massa med ett enda stort kollektivt ansvar för de beslut som fattas, eller inte fattas. Det skapar grogrund för populister och missnöjespartier som kan kanalisera missnöjet när ingen tar ansvar.
Riksdagens främsta uppgift rent konstitutionellt är att stifta våra lagar. Men i praktiken ligger stora delar av lagstiftningsprocessen på regering, departement och i viss mån i utskotten. Lagstiftningen blir inte bättre av att fler röstar igenom den i riksdagens kammare.
Samma sak ser vi ute i kommuner och regioner, där partierna har svårt att ens fylla alla platser i fullmäktige och nämnder. Kommunfullmäktige i Norrköping har till exempel 85 ledamöter och varje ledamot representerade i förra valet lite drygt 1 200 väljare. Hade demokratin förlorat på om samma politiker istället representerat 2 500 väljare? Förmodligen tvärtom.
En bantad riksdag är inte bara en möjlighet att spara skattepengar. Med färre politiker skulle vi få en vassare riksdag, där våra representanter skulle kunna få mer resurser och bättre möjligheter att utföra sitt arbete. Regeringens förslag skulle få bättre förutsättningar att förankras ute i landet samtidigt som oppositionen skulle bli skarpare. Samma sak gäller för kommuner, landsting och regioner. Vi skulle få mer valuta för våra skattepengar helt enkelt. Demokratin blir inte starkare av fler politiker, tvärtom leder det till att vi får mindre demokrati för pengarna. Därför är det hög tid att se över storleken på våra folkvalda församlingar.
