Analys av skuggbudgetarna: alla accepterar pengarullningen
”Kraftfullare åtgärder mot arbetslösheten, större och mer träffsäkra krisstöd samt krafttag mot problem i vården och äldreomsorgen i krisens spår.” Så skulle nog oppositionspartierna gärna beskriva sina skuggbudgetar som nu presenterats. Men någon gemensam linje finns inte hos oppositionen när denna vårbudget ska hanteras. Och alla partier accepterar den enorma pengarullning som budgeten utgör.
Magdalena Andersson (S) sa att det handlar om ”jobben, jobben, jobben” när vårbudgeten presenterades. Men efter den inledningen ville hon helst prata om vad som helst utom arbetslösheten. Arbetslösheten har trots enorma stödåtgärder och permitteringsstöd skjutit i höjden i spåren av pandemin och Sverige närmar sig nu den föga smickrande toppen av EU-länder med högst arbetslöshet. Risken är påtaglig att arbetslösheten biter sig fast, så som vi sett så många gånger förr i efterdyningar av kriser. Erfarenheten visar att arbetslösheten tar lång tid att pressa tillbaka, även när världsekonomin kommer igång igen. Ska det bli annorlunda denna gång måste det till kraftfullare åtgärder för att fler ska få tillbaka foten in på arbetsmarknaden. Att detta är regeringens svaga punkt verkar alla fyra oppositionspartier vara överens om, men med radikalt olika väg framåt.
Moderaterna och Kristdemokraterna prioriterar en kraftfull utbyggnad av nystartsjobb med subventionerade anställningar för arbetslösa och sänkt skatt för den som börjar arbeta. Moderaterna föreslår även ökade resurser till brottsbekämpning, medan Kristdemokraterna fokuserar på kortade vårdköer och förbättrade arbetsförhållanden för sjukvårdspersonal, bland annat med ett återhämtningspaket som ska garantera semester till en kostnad av 2,4 miljarder kronor. Vänsterpartiet vill istället fokusera på höjda ersättningar i kombination med satsningar på välfärden, och främst då äldreomsorgen. Frågan är dock om mer pengar till välfärden ens är en lösning? Resurser gör liten skillnad om effektiviteten brister och ledig personal inte finns tillgänglig. Risken är istället att effektiviseringar fördröjs och problem i arbetssätt döljs. Här finns dock en klassisk konflikt som inte bara handlar om krishantering till följd av coronapandemin, utan även om man vill se en större eller mindre stat efter krisen. Vänsterpartiet föreslår utökade utgifter med hela 37 miljarder redan i år. Drygt hälften är krisstöd av olika slag, så som tillfälliga bidragshöjningar eller branschstöd. Men cirka 10 miljarder plus uppräkningar på det är permanenta kostnadshöjningar som skattebetalarna ska bära även i framtiden. Tydligare än så kan det inte bli – staten ska svälla. Vänsterpartiet föreslår även skarpa tidigareläggningar av bland annat infrastruktursatsningar som ändå behöver göras, detta för att stimulera ekonomin kortsiktigt. Det är inte en helt dum idé och kan faktiskt erbjuda en smart hushållning med skattebetalarnas pengar.
Moderaternas och Kristdemokraternas förstärkning av nystartsjobben på bekostnad av regeringens extratjänster vore möjligen ett steg framåt. Extratjänsterna har tveksam nytta, medan nystartsjobben historiskt fungerat bättre och är rimliga att prioritera. Det är dock bara behandling, inte en bot på arbetsmarknadens problem. Kostnaderna för att anställa personer utan starkt CV är för höga för att de ska kunna få in en fot. Stödåtgärder i all ära, men det är genom sänkta skatter som gör det lönsammare att arbeta och enklare att anställa som arbetsmarknadens funktionssätt förbättras långsiktigt.
Kommunernas ekonomi förblir dock ett problembarn även när man läst oppositionspartiernas budgetar. Enskilda satsningar och riktade statsbidrag, gärna dessutom av tillfällig karaktär, strösslas det med. Det gör det omöjligt för kommuner och regioner att ta långsiktigt ansvar för sin ekonomi. Sverigedemokraterna föreslår förvisso permanent höjda statsbidrag på 10 miljarder om året, men föreslår samtidigt en bidragsreform där bara medborgare ska få tillgång till exempelvis garantipension, barnbidrag och bostadsbidrag. Alla som har uppehållstillstånd lämpas därmed över från staten till kommunernas ekonomiska bistånd. Det riskerar att bli ordentligt dyrt för många kommuner med skenande socialbidragskostnader.
Alla fyra oppositionspartier accepterar dock den enorma pengarullning som regeringens vårbudget utgör. En redan rekordstor budget för 2021 byggs ut ytterligare med nästan en procent av BNP, utan att särskilt många verkar höja på ögonbrynen. Vissa vill till och med öka på budgeten ännu mer. Det finns all anledning som skattebetalare att vara orolig för den utvecklingen.
Erik Bengtzboe,
chefekonom
