Bankomaten i Kiruna – fylls på med 25 miljoner i månaden

Badhuset som skulle kosta 360 miljoner närmar sig 1,4 miljarder kronor. Just nu finns det 9 miljoner kronor kvar på kontot. Men vad händer om det tar slut? Slöseriombudsmannen har tittat närmare på hur det brukar gå till och ser in i framtiden: snart spricker budgeten igen.

Tänk om en hantverkare renoverade hemma hos dig och sedan sade att framtida fakturor skulle baseras på alla tidigare – oavsett vad som nu behövde göras. Orimligt, eller hur? Man köper ju inte nya gipsskivor varje månad, lika lite som att ett hus behöver ritas, pålas, gjutas, och byggas om varje månad. 

Ändå är det precis så det fungerar i Kiruna. Där fylls inte kassan på efter verkligt behov, utan baserat på hur snabbt pengarna bränts historiskt – som om bygget vore en bankomat för byggbolag.

Jag har tidigare kritiserat Kirunas styre för att inte krävt några pengar tillbaka från entreprenörerna Peab och Caverion trots uppenbara brister. Sedan dess har ingenting hänt. Eller, jo, kostnaderna har ökat och öppningen försenats ytterligare. 

Idag kunde Fokus avslöja att kommunens styrning av badhuset i praktiken skett på historisk snittfakturering, ungefär 20–25 miljoner kronor i månaden, snarare än verkligt behov och resultat, sedan de tog över projektet 2023. Metodiken bekräftas i styrgruppens egna protokoll, där man om budgetunderlag förklarar vad det är baserat på: “Samlat från underlag från entreprenörer, föregående års faktureringar samt oförutsedda utgifter.” 

Ofördelad budget = ett svart hål

Sedan 2023 har cirka 660 miljoner tillförts badhusprojektet. Men i stället för att fördelas på konkreta entreprenader med tydliga mål har medlen lagts i en “ofördelad budget”. En känd “slaskpost” enligt kommunpampar som jag har pratat med. Det gör att kontroll, uppföljning och ansvarsutkrävande försvinner: pengar kan förbrukas utan att någon part binds till ett definierat resultat.

Vidare innebär det att kommunen i praktiken inte kostnadsstyr vare sig entreprenörer eller leverantörer. Att driva ett projekt enbart mot en totalbudget är en ren omöjlighet och Kirunas badhus är inget undantag, så i stället arbetas budgeten upp och fylls successivt på utan tydliga villkor. Projektet drivs därmed mot en påse pengar i stället för delbudgetar, mål, prognoser eller fasta priser – vilket urholkar kontrollen över vad som är nödvändigt arbete och vad som bara är tidsutdräkt. Enligt en initierad källa är det den som fakturerar snabbast som får betalt. Entreprenörer på löpande räkning får därmed svaga incitament att färdigställa sina åtaganden, vilket gjort sig tydligt sett till resultaten hittills.

Utåt förklaras merkostnader med fel i projektet – el, vattenrening, ventilation – men mönstret i besluten är att pengarna helt enkelt tagit slut och att man fyller på för att matcha den historiska förbränningstakten till nästa förskjutna slutdatum. Det är inte budgetering, utan vaskning av skattebetalarnas pengar.

Tre beslut som blottar metoden

Projektet har flera gånger injicerats mer skattepengar. Varje gång motiverat av något konkret fel, men egentligen baserat på den månatliga förbränningstakten om 20–25 miljoner kronor.

1. November 2023: +220 miljoner – Kiruna skyllde på brister inom el- och vattenrening. I realiteten hade projektet redan gått över dåvarande budget (933 miljoner upparbetat mot 870 miljoner), och man räknade hem 7–8 månaders fortsatt drift á ~20–25 mkr/mån för att nå ett nytt slutdatum våren 2024, vilket gav behovet:

7-8 månader * 20 miljoner + (933 – 870) miljoner = 220 miljoner

Bristen på prestationsbaserade underlag gör att Kiruna fattar beslut om att tillföra medel i blindo. När projektet väl tillfördes medel så hade tidplanen börjat svikta och prognosen var internt uppe på 1 146 miljoner.

2. April 2024: +161,5 miljoner – Den här gången sades det handla om ventilation. Formeln var densamma: historiska utgifter som underlag, i stället för prestation och återstående arbete, samtidigt som färdigställandet flyttades till årsskiftet 2024/25.

8 månader * 20 miljoner = 160 miljoner

3. Mars 2025: +120 miljoner – Invigningen skjuts till augusti 2025. Kontot är tomt, budgeten åter spräckt. Man skyller på ventilationen igen – men underlaget vilar åter på förbränningstakten (6 mån * 20 mkr) snarare än återstående definierat arbete.

6 månader * 20 mk r= 120 miljoner

Den röda tråden är tydlig: förseningar och fördyringar upprepar sig som ett resultat av att man varje gång räknar ut vad som krävs för att mata bankomaten några månader till. Inte vad som faktiskt återstår att göra, av vem och till vilket pris.

Beslut i blindo

Så fungerar till synes varje beslut: man närmar sig budgetens slut, tidsplanen kommer inte hålla så man gör en servettberäkning av hur lång tid det tar att bli klar, sätter en summa på 20–25 miljoner kronor/månad och går till de beslutsfattande.

Men promenaden dit är också anmärkningsvärd. På vägen från projektchefen till fullmäktige, mellan kommunalråd, kommundirektör och kommunstyrelse, förenklas beslutsunderlagen – från interna prognoser och brister till “fan, j*vla ventilation!”. När pengarna väl klubbas återförs de till ofördelad budget. Fullmäktigeledamöter utanför utskotten och de slutna rummen får i praktiken ett fait accompli: en siffra, ett ytligt skäl och ett ja/nej-beslut. Du vill väl också ha fungerande ventilation?!

Bankomaten måste stängas

Kiruna befinner sig i en ekonomisk kris och är en av de högst belånade kommunerna i Sverige. Idag har Kiruna en låneskuld på tre miljarder kronor, motsvarande över 130 000 kronor per invånare.

För att finansiera badhusbygget och de löpande kostnaderna har man sparat in på hjärtstartare, mjölk till skolbarn, efterrätterna på äldreboenden och pausat bygget av såväl en förskola som ett LSS-boende. Under perioder har det varit så pass illa att kommunen lånat pengar till personalens löner.

Då har badhuset knappt börjat belasta den löpande ekonomin ännu, som redan tyngs av tidigare fiaskon. Situationen beror på bristfällig hantering av i stort sett samtliga projekt. Man bygger mer än vad infrastrukturen och den ekonomiska basen tillåter, och har gjort sig beroende av staten och LKAB för att finansiera underskottet.

Ingen kommun har råd med projektstyrning på känsla, men allra minst den som ständigt skriker efter statligt stöd. Skattebetalare bör kräva samma sak som de kräver av hantverkaren: kostnad mot prestation, delbetalning mot delresultat, tydlig ansvarsfördelning och pengarna tillbaka om något går fel.

Philip Syrén
Slöseriombudsmannen

Psst.. Du har väl inte missat Erik Daunfeldts text om Kiruna?