Höjda barnbidrag föreslagna i inflationstyngda skuggbudgetar

Höjda barnbidrag för att möta inflationen och dess effekter om oppositionen får bestämma, men skralt till kommuner och regioner trots högljudd kritik mot regeringen för bristen på detsamma.

Den fortsatt höga inflationen lägger en våt filt även över oppositionens skuggbudgetar som nu har presenterats. Trots högljudd kritik mot regeringen för att den skulle agera för lite för att mota inflationen och hantera dess konsekvenser för de som drabbas hårdast är det skralt även i skuggbudgetarna. Den ekonomiska verkligheten gör sig påmind. Vänsterpartiet och Centerpartiet vill höja olika delar av statsbidragen till kommuner och regioner, men ingen är i närheten av de nivåer Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, hävdar sig behöva. Vänsterpartiet föreslår dock att reglerna kring de riktade statsbidragen ska justeras och tillfälligt göras mer generella. Ett litet steg i rätt riktning. Nivåerna på statsbidragen går alltid att diskutera, men kommuner och regioner måste få långsiktiga förutsättningar. Och de riktade statsbidragen stjälper mer än de hjälper.

Socialdemokraterna föreslår att lägga mer eller mindre hela krutet, 2,1 miljarder kronor, på höjda barn- och studiebidrag som en tillfällig åtgärd för att mota inflationen. Man kompletterar det med höjt underhållsstöd och ersättning till kommunerna för att anordna sommarlovsaktiviteter. Man föreslår även höjt underhållsstöd, även det som en tillfällig åtgärd för att möta inflationen. Totalt handlar det om nära 3,8 miljarder mer skattekronor som ska snurra än i regeringens budget. Man finansierar det med skakiga förhoppningar om att kunna dra in mer på den skatt som ska reglera övervinster hos elbolagen. Socialdemokraternas skuggbudget är till innehåll helt klart tunnast av alla skuggbudgetarna. Den som vill se var Socialdemokraterna ska ta vägen i framtiden får leta på andra ställen.

Vänsterpartiet är inne på samma spår som Socialdemokraterna och föreslår 6,6 miljarder i ett särskilt krisbarnbidrag. Därutöver är paradnumret i vänsterns budgetmotion 8 miljarder i krisstöd till sjukvården, och 8,5 miljarder till kollektivtrafiken. Drygt 25 miljarder landar notan på totalt, och finansieras bara med 4 miljarder i minskat RUT-avdrag. Ett rejält underskott med andra ord.

Träffsäkerhet i höjda barnbidrag som krisåtgärd är diplomatiskt uttryckt svag. Man bör dessutom ifrågasätta om den typen av höjda generella ersättningar lämpar sig som tillfälliga stöd, det får bedömas som osannolikt att man sedan kan rulla tillbaka dem. I realiteten handlar det nog om permanenta höjningar. Vill man verkligen nå de med tuffast marginaler är det rimligare att jobba med bostadsbidragen och underhållsstödet, men där saknas politisk konflikt.

Centerpartiet prioriterar i stället sänkta arbetsgivaravgifter i sitt förslag till budget. Man håller även fast vid sin omständliga konstruktion där man vill sänka drivmedelsskatterna för boende på landsbygd men höja för övriga. Centerpartiet vill också skjuta till mer statsbidrag till skola och utbildning. Reformerad a-kassa, och höjd drivmedelsskatt och sänkt reseavdrag för boende i städer ska bekosta förändringarna.

Miljöpartiet föreslår ökade kostnader och sänkt skatt med över 15 miljarder kronor. Framförallt är det sänkt moms på vissa matvaror man vill se för 3,8 miljarder, samt ett ”Sverigekort”, ett rikstäckande resekort för kollektivtrafik, självfallet kraftigt skattesubventionerat för 4,3 miljarder. Man föreslår även 3,3 miljarder till att stänga skattegapet som uppstått för de födda 1957. Ett mycket välkommet förslag som skulle göra mycket för rättvisan i skattesystemet.

Det är fyra spretiga förslag till skuggbudgetar som presenterats och som riksdagen ska ta ställning till. Något hot mot Tidöpartiernas budgetförslag finns i realiteten inte. Men inte heller något i skuggbudgetarna vittnar om att det skulle vara så lätt att få ihop ett gemensamt motförslag. Vänsterpartiet och Miljöpartiet tycker rimligen att Socialdemokraterna är lika ovilliga till stora reformer som Tidöpartierna. Och Centerpartiet står allt mer ensamt i oppositionen. Om man ser till den ekonomiska politiken.

Erik Bengtzboe,

Chefekonom Skattebetalarna