Orättvisa marginalskatter gör oss alla fattigare

DEBATT Sverige har världens högsta marginalskatter. Som mest betalar man drygt 60 kronor av den sist intjänade hundralappen i skatt. Tar man med arbetsgivaravgifter och konsumtionsskatter – som ju löntagaren också betalar, även om de inte syns i lönebeskedet – går hela 75 procent av en löneökning i skatt. Men de svenska marginalskatterna är inte bara orimligt höga – de slår också till vid internationellt sett låga inkomster. På alla inkomster över 37 700 kronor per månad går mer än hälften – 52 procent – i skatt (vid genomsnittlig kommunalskatt, exklusive arbetsgivaravgifter och konsumtionsskatter). Därefter höjs marginalskatten i ytterligare två led, först med tre procentenheter vid 50 500 kronor i månaden genom en avtrappning av jobbskatteavdraget och därefter med ytterligare fem procentenheter vid 54 300 kronor, den så kallade värnskatten.
 
Höga marginalskatter är orättvisa. Exempelvis innebär de en dubbel progressivitet. Samtidigt som du i takt med ökad lön betalar en allt större andel av din inkomst i skatt så får du mindre andel tillbaka när du är sjuk eller föräldraledig. På månadsinkomster upp till ca 28 000 kronor får du 80 procent av din lön när du är sjuk. Högre ersättning får du inte, även om du alltså betalar allt större andel av lönen i skatt.
 
Ytterligare en rättviseaspekt är att den med ojämna inkomster straffas. Tydligast blir det när det gäller högre utbildning. Den som väljer att studera och kanske forska har svårt att kompensera för år av lån och doktorandlön. Särskilt med Sveriges sammanpressade löneläge. Även om lönen skulle bli rejäl efter att doktorshatten plockats ut är det långt ifrån säkert att det innebär en högre livstidsinkomst netto jämfört med den som valt att börja jobba direkt efter gymnasiet. Detsamma gäller för många företagare. Den som investerar mycket arbete i ett uppstartsskede – då liten eller ingen lön kan tas ut – för att vid en eventuell framgång ta ut högre lön missgynnas beskattningsmässigt jämfört med den anställde som har en jämn lön.
 
Ännu värre blir denna orättvisa när man undersöker hur skatteintäkterna påverkas. Enigheten är nämligen stor bland ekonomer att våra höga marginalskatter ger mycket små, inga eller rent av negativa intäkter. Förklaringen är att de gör det mindre attraktivt att jobba extra, utbilda sig, ta ett chefsjobb eller specialisera sig på arbetet. När det lönar sig sämre att arbeta minskar antalet arbetade timmar och därmed skatteintäkterna. Nationalekonomen Jacob Lundberg har i beräkningar visat att en avskaffad stats- och värnskatt i själva verket skulle öka skatteintäkterna med 10 miljarder kronor årligen.
 
De höga marginalskatterna innebär också att det är svårt att attrahera och behålla talanger i Sverige. För många högspecialiserade yrken är marknaden internationell och höga skatter gör det svårare att locka talanger hit och de som är utbildade här har starka ekonomiska incitament att ta jobb i andra länder. Det försämrar möjligheterna att bygga framgångsrika företag och forskningsmiljöer i landet. 
 
Höga marginalskatter gör oss alltså alla fattigare. Men det viktigaste argumentet mot höga marginalskatter är att pengarna tillhör den som tjänat dem. Få motsätter sig en solidarisk finansiering av verkligt gemensamma angelägenheter. Men att stat och kommun lägger beslag på mer än hälften av vad någon har arbetat ihop är osunt och oskäligt och skapar ett mycket skevt förhållande mellan det offentliga och medborgarna. 

Christian Ekström, vd, Skattebetalarna
 

Debattartikeln publicerades i UNT den 15 augusti och går att hitta här