Skattefinansierad extremism

Trots varningar om att Ibn Rushd spred hatbudskap så fortsatte föreningsbidrag betalas ut och skattepengar som skulle gått till samhällsnyttiga projekt gick istället till att undervisa sjuåringar i att barnaga är acceptabelt, homosexualitet är en synd och om antisemitiska konspirationsteorier.

Efter mycket kritik ströps bidragen äntligen av Folkbildningsrådet och föreningen lade ner. Men frågan kvarstår: hur kunde detta pågå så länge och vilka lärdomar har vi egentligen dragit?

Föreningen mottog pengar avsedda för samhällsnyttiga projekt och för att främja integration, men det som pågick bakom stängda dörrar var något helt annat. Detta pågick i åratal, medan offentliga medel fortsatte att flöda in till föreningens kassa.

Händelserna kring Ibn Rushd har satt fingret på ett systemfel i svensk bidragspolitik. Vad borde egentligen vara kraven på de föreningar som tar emot offentliga medel? Och vilken instans borde säkerställa att pengarna används på rätt sätt?