SlösO krönika

Har du någon gång bevittnat ilskan hos medborgaren James Goodfellow, när hans son av en händelse krossade en ruta? Då har du sannolikt också hört åskådarna samstämmigt trösta ägaren med orden ”Inget ont som inte för något gott med sig. Alla måste leva, och vad skulle det bli av glasmästarna om rutor aldrig gick sönder?” 

I boken Det man ser och det man inte ser skriver den franska 1800-talsförfattaren Frédéric Bastiat om det krossade fönstret. Om olyckan hade undvikits skulle Goodfellow haft kvar pengar motsvarande en glasruta att lägga på annat, skriver han. Bastiats lärdom handlar om alternativkostnader. Det finns slöserier som man ser. Offentliga budgetar överskrids och det som utlovats blir inte levererat. Som Slöseriombudsman är det min uppgift att synliggöra dessa.

Jag vill dock ta tanken ett steg till. Kan man tala om alternativslöserier? Det sägs att det enda man inte undkommer är skatten och döden. Är det något vi kan vara lika säkra på som döden är att våra skattepengar kommer att spenderas. Inte sällan försvaras ett slöseri med att det ryms inom en budget. De som ansvarar för den ser inte alternativet som skatteåterbäring, utan som bortkastade pengar. Den som inte använt budgetutrymmet riskerar att få mindre anslag nästa gång. Den som slösar belönas ekonomiskt. 

Det där slöseriet som man nyss tappat hakan över har trots allt genomgått en beslutsprocess där det ställts mot andra alternativ och framstått som det rimliga alternativet. Vad alternativslöseriet är vågar man inte drömma om. Kanske ska vi vara glada över kamelmjölk och en gigantisk hoppborg? Det är trots allt begränsade katastrofer. Krossade rutor som vi kan sopa ihop resterna av. Värre är det med slöserier som både är dyra och sprider problem. Behöver verkligen försvaret genderoperatörer när man saknar klimatanpassad utrustning? Vården och skolan är exempel där det skapats en industri av administratörer och konsulter som tar kraft från kärnverksamheten. När hela personalstyrkan lägger en heldag på värdegrundsarbete blir människor stressade. Men var lugn, det sitter redan ett gäng administratörer och funderar på en lösning. 

En av mina teckningar som jag delat på Slöseriombudsmannens Facebooksida föreställer en scen från Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet (se föregående uppslag). Döden presenterar sig som Arbetsförmedlingen (AF). Många har känt igen sig i bilden av AF. En evighet av rutiner och byråkrati som sprider en förlamande ineffektivitet till alla som kommer i dess närhet. Vad är alternativet till detta slöseri? En gigantisk hoppborg? Var ska alla som sysselsätts i denna apparat arbeta om man lägger ner? Riskerar vi inte att konsumtionen kollapsar? Bastiat har svaret.

Martin Jacobsson, SlösO