Inte ens Alliansen vill sänka skattetrycket

DEBATT Så har då årets Almedalsvecka inletts. Först ut att lansera nya förslag var Annie Lööf. Centern vill avskaffa arbetsgivaravgiften de första två åren för en ny medarbetare, höja brytpunkten för statlig inkomstskatt och öka investeraravdraget. Gott så. Sverige har trots fem jobbskatteavdrag fortfarande ett skadligt högt skatteuttag på arbete.

Men sedan händer något. Annie Lööf vill inte sänka skattetrycket. I stället handlar det om en skatteväxling ”krona för krona”. Det staten förlorar på karusellerna ska tas igen på gungorna – lägre skatt på arbete ska följas av högre skatt på elektronik och annat som innehåller kemikalier, trots att en sådan åtgärd riskerar att bli ett slag i luften mot den internationella användningen av kemikalier och således få som enda konsekvens att svenska företags konkurrenskraft påverkas negativt.

Annie Lööfs utspel om självfinansierad skatteväxling leder fram till en mycket enkel fråga: varför då? Vad är det som har hänt inom Alliansen när till och med den partiledare som enligt många anses vara den mest liberala och företagsvänliga inte vågar ta orden ”lägre skattetryck” i sin mun?

En förklaring ligger säkert i att Anders Borg som finansminister var noga med att betona vikten av ordning och reda i statens finanser. Det var också han som myntade begreppet ”krona och krona” som ett taktiskt drag inför valrörelsen för att på så sätt försvåra för socialdemokratisk överbudspolitik.

Men för borgerligheten är det ett svaghetstecken att den fortfarande befinner sig i valrörelsens taktiserande och att Annie Lööf inte vågar eller vill driva på för lägre skattetryck. Detta av flera skäl.

För det första har Sverige fortfarande ett av världens högsta skatteuttag av sina medborgare. Bara under 2014 uppgick skatteuttaget till 1 650 miljarder kronor. Nästan varannan krona som företag och enskilda skapar försvinner i skatt. Det minskar den enskildes frihet och möjlighet att forma sitt eget liv, och det gör det svårare att som entreprenör driva ett konkurrenskraftigt företag och anställa medarbetare. Det finns alltså goda frihetliga och ekonomiska skäl för både Alliansen och Annie Lööf att föreslå vägar mot ett lägre totalt skatteuttag.

För det andra tycks Alliansens partier efter åtta år av regerande ha drabbats av ”politikersjukan” – ett ensidigt fokus på hur skatteintäkter ska öka och en utpräglad oförmåga att ifrågasätta redan beslutade utgifter och prioriteringar inom den offentliga sektorn.

Viktiga skattesänkningar på arbete och kapital kan finansieras på andra sätt än genom en omfördelning av hur skatterna tas ut. Precis som ett hushåll tvingas se över sina utgifter när inkomsterna minskar eller när man har nya önskemål som ska förverkligas, bör även våra politiska beslutsfattare våga dra åt svångremmen inom vissa områden för att kunna satsa på andra.

Faktum är att endast en tredjedel av det offentligas skatteintäkter går till det som vi alla anser är centrala delar av ett välfärdssamhälle – vård, skola och omsorg. Även om infrastruktur och rättsväsende inkluderas så finns stora möjligheter att effektivera och ifrågasätta nyttan av olika utgifter.

Är det exempelvis inte rimligt att ett liberalt parti prövar frågan om socialförsäkringarnas egenfinansiering och skapar ökat utrymme för den enskilde att inom ramen för ett grundläggande system komplettera med egna tilläggsförsäkringar. Så fungerar redan tandvårdsförsäkringen och A-kassan till stor del. Ganska små korrigeringar skulle kunna finansiera fler reformer än de som Annie Lööf presenterade i måndags.

Likaså finns det inom respektive budgetområde stort utrymme för effektiviseringar, det visar inte minst de ständigt återkommande exemplen på upphandlingar som fördyrats och konkreta exempel på uppenbart slöseri.

Även det kommunala utjämningssystemet och dess statliga bidrag borde kunna villkoras. Det är givetvis orimligt att kommuner som leker riskkapitalister, som odlar sockerrör i Tanzania eller som värmer upp sjöar för att förlänga badsäsongen – för att nämna några faktiska exempel – ska få statliga bidrag som gör sådana experiment med skattebetalarnas pengar möjliga.

Svensk politik måste vitaliseras om framtida utmaningar ska kunna hanteras. Vägen mot välstånd går inte via skatteväxlingar eller högre skatter, utan via hushållning med skattemedel och lägre skatt på företag och arbete. Att Alliansen inte vågar ompröva statliga utgifter mer än på marginalen är därför oroande.

Joacim Olsson, vd Skattebetalarna

Artikeln i Svenska Dagbladet finns här

Läs mer om skattetrycket i Sverige i vår faktaskrift ”Fakta för skattebetalare 2015” här