EU behöver en egen Slöseriombudsman
DEBATT Det är budgettider i Bryssel. En uppgörelse mellan Europaparlamentet och Rådet om EU:s budget för 2018 ska upp till omröstning i slutet av november, och diskussionerna om EU:s långtidsbudget för åren efter 2020 har även de dragit igång. Som vanligt vill Europaparlamentet spendera mer skattepengar.
Den Europeiska Unionen har en långtidsbudget på 960 miljarder euro för 2014-2020. Det är närmare 10 000 miljarder svenska kronor. Med sådana fantasisiffror krävs en ständigt pågående diskussion om och kontroll av vart pengarna går och hur de används. Så är inte fallet.
För även om det är otvetydigt att EU-medlemskapet har varit och är av avgörande betydelse för svensk ekonomi, så har EU tyvärr alldeles för många gånger även spenderat enorma summor på sådant som ligger långt ifrån unionens kärnuppgift att skapa fri rörlighet på en fri inre marknad. EU skulle faktiskt kunna hantera många av de utmaningar vi ser i Europa idag betydligt bättre utan att medlemsländerna ständigt tillför mer pengar. Att det finns svenska företrädare i Europaparlamentet som konsekvent röstar för en ökad budget, eller i bästa fall lägger ner sina röster, är därför oacceptabelt.
Flyttkarusellen är det mest klassiska exemplet på slöseriet inom EU. En gång i månaden byter Europaparlamentarikerna i Bryssel arbetsplats och reser femtiofem mil söderut till Strasbourg i Frankrike för att rösta i fyra dagar. Detta kostar skattebetalarna minst två miljarder kronor om året. Helt i onödan.
Förra året spenderade EU-kommissionen nära 200 miljoner kronor på en stor PR-kampanj med syfte att öka förståelsen för EU hos medborgarna. Man gjorde alltså kort och gott reklam för EU till medborgarna. För deras egna pengar.
För åren 2014 – 2020 har 127 miljarder kronor avsatts till en så kallad ungdomsgaranti som syftar till att ge ”kvalitetsjobb” till ungdomar inom fyra månader av arbetslöshet. Men EU:s egna revisorer slog i en rapport i våras fast att programmet inte levt upp till förväntningarna och ”i endast mycket begränsad utsträckning” bidragit till att nå målen om ungdomsarbetslösheten.
Listan kan tyvärr göras oändligt mycket längre. Det är inte bara i Sverige som det är lätt att spendera pengar när någon annan betalar. En svällande budget i kombination med bristande transparens, uppföljning och obefintligt ansvarsutkrävande skapar alldeles för stora möjligheter att spendera medborgarnas pengar på tveksamheter eller rena galenskaper.
Ändå vill EU:s folkvalda ständigt ha mer. För 2018 vill Europaparlamentet öka budgeten med 23 miljarder kronor. Långtidsbudgeten vill man öka med uppemot 25 procent. Då nervositeten är stor över hur EU ska täppa igen hålet i plånboken som uppstår då nettobetalaren Storbritannien lämnar unionen, har dessutom talet om ”egna medel” – i praktiken ett införande av en EU-skatt – fått nytt syre. Bara i år har Sverige betalat cirka 30 miljarder kronor i avgift till EU, och Storbritanniens utträde ur EU blir alltså avgörande för hur mycket vi kan komma att få betala i framtiden. Här måste Sverige hålla emot.
Inte en enda ytterligare svensk skattekrona bör gå till EU innan det institutionaliserade slöseriet stoppats. Mer kritisk granskning behövs, insynen måste öka och uppföljningen av utbetalningar skärpas. Den Europeiska Unionen är i alarmerande stort behov av en egen Slöseriombudsman.
Christian Ekström, VD och Sofia Linder, Chefekonom, Skattebetalarnas Förening
Debattartikeln publicerades i Aftonbladet den 28 november och går att hitta här
Vår debattartikel fick en replik av EU Kommissionens representant i Sverige. Vår slutreplik finns här
