AMS-politiken i EU
Med en månad kvar till EU-valet har Slöseriombudsmannen granskat hur svenska EU-politiker väljer att toppa misslyckade jobbsatsningar på hemmaplan med mer av samma sak på EU-nivå.
Arbetsförmedlingen har fått en del kritik de senaste åren för att kosta miljarder men inte skapa några jobb. Ännu dyrare blir det för skattebetalarna när politikerna gör mer av samma på EU-nivå. Slöseriombudsmannen har granskat försöken att göra arbetsmarknadspolitiken till en EU-fråga och hur de svenska partierna har röstat i Europaparlamentet. Dubbla lager av misslyckade jobbsatsningar riskerar att leda till att ännu mer skattepengar att slösas bort utan nytta för dem som betalar. Med en månad kvar till EU-valet är det hög tid att kandidaterna lägger korten på bordet om hur de ser på EU:s arbetsmarknadspolitik.
EU:s ungdomsgaranti inrättades 2013 och innebär att unga max ska få vänta fyra månader på jobb, praktik eller utbildning. Garantin har aldrig infriats, trots att EU i ett första skede satte av 60 miljarder kronor för att medlemsländerna skulle kunna leva upp till löftet. Alla svenska partier utom KD stod bakom ungdomsgarantin när den infördes. När beslutet fattades låg ungdomsarbetslösheten i eurozonen på rekordhöga 25 procent och så även här hemma. I Grekland närmade sig arbetslösheten bland unga astronomiska 65 procent. I det läget kan man ha viss förståelse för att politikerna ville visa på handlingskraft.
Tre år senare riktade dock europeiska revisionsrätten skarp kritik mot ungdomsgarantin för att ”endast i mycket begränsad utsträckning” bidra till att skapa sysselsättning för unga. ”Politikerna bör se till att program som utformas för att hjälpa ungdomar inte skapar förväntningar som inte kan infrias”, sade den ansvariga EU-revisorn Iliana Ivanova syrligt i samband med att rapporten presenterades.
Man kan tycka att politikerna då borde ha tryckt på stoppknappen. Men istället valde EU – med stöd från företrädare för S, V, MP, L och Fi – att förlänga programmet och lägga mer skattepengar på den misslyckade jobbpolitiken. Budgeten utökades till dryga 90 miljarder kronor trots den högst begränsade framgången.
En annan del av EU:s AMS-politik är det som kallas för globaliseringsfonden, som ska hjälpa dem som förlorar jobbet när stora företag lägger ner verksamheten. Varje år betalar fonden ut uppemot 1,5 miljarder kronor till stora omställningsprojekt runt om i EU.
I en granskningsrapport som EU-kommissionen publicerade 2017 visade man att det inte finns något samband alls mellan utbetalningarna och möjligheten för de arbetslösa att hitta nytt jobb. Tvärtom visade det sig att ju mer pengar som betalas ut till ett projekt, desto färre hittar nytt jobb. När Europaparlamentet röstade om att inrätta stödfonden senast, 2013, röstade S, KD och Piratpartiet för. Men man frågar sig allt om KD-rösten inte var ett feltryck. Partiets företrädare har nämligen röstat emot så gott som varenda utbetalning.
När EU i och med den sociala pelare som Stefan Löfven tog initiativ till på toppmötet i Göteborg 2017 nu allt mer börjat lagstifta om välfärdsfrågor är risken att det leder till att ännu mer skattepengar slösas bort på arbetsmarknadspolitik som inte gör någon skillnad. EU-kommissionen har redan meddelat att den vill höja den svenska EU-avgiften med 35 procent nästa år. Alla svenska politiker utom liberalerna säger sig vara emot detta, men samtidigt röstar många av våra företrädare regelmässigt för att mer skattepengar ska gå till satsningar som inte gör någon skillnad.
De politiker som svenska folket röstar fram den 26 maj är med och bestämmer. Det är därför hög tid att kandidaterna lägger korten på bordet om hur de ställer sig till de arbetsmarknadspolitiska satsningarna i Bryssel.
